Ramis

Förut älskade jag att vara ensam.

Bara slöa en dag eller två hemma.

 

Idag är jag ensam för första gången på väldigt länge.

Usch säger jag bara.

Det var som en stor våg som sköljde över mig.

Tankarna och minnena.

 

Man ska titta i framrutan, inte backspegeln.

Även fast det är fina minnen jag har så är dom jobbiga att tänka på.

 

Det jag ville komma till var att jag inte vill vara ensam igen.

Får väl bestämma en gång i månaden då jag får grina ur, man kanske måste gråta ibland? Fast man inte är ledsen? Kroppen kanske måste rensas ur, för visst känner man sig lättad efter att fått släppt ut allt det där jobbiga?

 

Ska krypa ner till min älskade Max nu. (Max är en dalmatiner, fast han är mer grå än vit nu. Han har stått ut med mig i många år. Japp, jag är 21år och sover fortfarande med gosedjur!!)

Godnatt mina vänner, ta hand om alla ni tycker om.